Jag ser ner på mina händer. Funderar, känner efter. De sitter fast med min kropp, även om det inte känns som det. Den högra handen ser dock lite annorlunda ut, i övergången mellan hand och arm är det fortfarande rätt svullet. Lite svagt bananböjd bakåt. Blek. Jag ger dem en order, -”knytna nävar, boxnings rörelse, vänster-höger, vänster-höger, klapp och snö-ängelsrörelse. Den vänstra lyder direkt, den högra gör sitt bästa men resultatet är inte särskilt imponerande. Jag vet att doktorn sa att det skulle ta lång tid och att jag behövde träna den mycket. Tyvärr har jag inget tålamod.
Den 17 Mars 2012, strax före klockan 14:00 så flög jag av vår supersnygga 3-åriga unghäst. Om jag inte minns fel så har jag redan förklarat vad som hände. Nu, 8 veckor senare, 4 gips, 5 röntgen och 6 sjukhusbesök (ca 170 mil!) så sitter jag på Heathrow airport, påväg mot Sweden, och försöker skriva ihop något. Strax före olyckan så hade jag rätt bra flyt på skrivandet. De första 2 veckorna i gips så var det jätte jobbigt att skriva på datorn så jag gav mig själv dispans med giltig orsak. När jag sedan tjatade hål i öronen på min chef att låta mig börja rida igen och hon lät mig upp på en häst efter drygt en vecka efter olyckan så insåg jag att kan jag hantera en häst i galopp med höger hand fastsnurrad till bröstet så borde jag väl klara av att uppdatera bloggen. Skrivandet gick bra, det vara bara inspirationen som totalfattades. Jag kunde inte komma på något alls att skriva om. Och att bara skriva några tråkiga rader bara för att jag tycker att jag måste? Nej, det är inte jag, jag vill skriva för att jag älskar det, för att det bubblar i mig av ideer, inspiration och flyt och när jag känner att det jag skriver kan bli roligt, intressant eller åtminstonde ge någon sorts mening. Men inget av det fanns, det vara bara som ett tomt, svart hål. Ingenting kändes värt att skriva om, inte ens de gånger när jag faktiskt gjorde roliga saker, upplevde något spännande eller annorlunda. Jag gick på sjuk kassa från datumet för olyckan, fick inte vara ute i stallet och göra nåt men jag höll på att avlida när jag insåg hur otroligt mycket fritid jag fick. Jag började vara i stallet, red, jobbade unghästen från marken och hjälpte till med det jag kunde. I samma veva som olyckan så flyttade jag även in till centrala Queenstown. Mina dagar fylldes snabbt med organisering av lägenheten, ridning, cykling , häng med vännerna, alldeles för mycket utgångar och sen mycket tid på att ordna min sponsring inför vintern. Måste göra medical som innebär röntgen av lungområdet, massor med blovprover och en utförlig doktors undersökning. Kostar strax under 6000 kr. SHIT! De senaste dagarna har jag inte kunnat tänka på annat än medical, sponsringsformulär, kontrakt, ambassader, polismyndigheter, krångliga frågor och formuleringar. Allt är ordnat nu, ska bara skickas in så fort jag sätter fot på Svensk mark och kan skiljas från mitt pass.
Idag, torsdag den 10 Maj, landar jag i Sverige. Min dator säger att klockan är 19:49 Nya Zeeländsk tid. Det innebär att hon är 09:49 Svensk tid. Gissar på att hon är 08:49 här. Jag är beräknad att anlända i Sverige kl 01:00 inatt, Nya Zeeländsk tid, 15:00 Svensk tid. Jag är skit trött. Har varit på resande fot sen kl 09:55 på onsdag morgon (NZ time, Svensk tid var 23:55 tisdag kväll) då jag flög ut från Queenstown. När jag landar i Sverige så har jag flängt runt i drygt 40h, börjar kännas vill jag lova!
Jag vill ha kaffe men har inge pengar, jag vill röka men det finns inte ett enda ställe på den här dumma flygplatsen där jag kan röka. Jag vill se berg och vackra sjöar men allt jag ser är grått, tråkigt landskap med massa gråa fula byggnader och massa stela tråkiga människor som ser otroligt rädda ut när man hamnar lite för nära dem i transit bussar, rulltrappor mm.
Jag längtar redan hem… Samtidigt så känns det underbart att snart få krama om syster Sara, mamma, pappa, farmor, mormor, vännerna, resten av familjen, hästarna i stallet och så är ju Maj en rätt fin månad i Sverige… Det kanske inte är så himla illa ändå att få ett avbrott i min vardag hemma, på Nya Zeeland…;)
Jag längtar hem…
4
She’s a qualified chef but as they obviously tell you of if u come to work in 6 inch stilettos she decided to leave her small hometown in Sweden and live the wet dream of a ”Big City Lover” in the pulsing fashion mecka of London! That’s her, Madeleine Andersson, my sweet as friend, the Swedish bomb!.. Anything else u wanna know and you’ll just have to get to know her yourself…” By Johanna Lundgren
